Att leva
är som att ständigt låta sig dunkas mot betong
att krypa genom taggiga snår
tappa en massa viktiga saker på vägen
kämpa sig flåsande upp för en brant backe
men

allting man gått igenom blir obetydligt
som omärkbart duggregn
när man strövar längs vägen
med en brinnande låga som ständigt
vill leva och älska
en oförstörbar kärna

livet sliter och tär och skrapar på ytan
gör hål som blottar mitt inre
men jag märker att ju trasigare min utsida
desto mer hel blir jag
inifrån