kan du se mig som människa och inte en ikon från tretton ljusår bort och kan du se att jag inte når dig mellan pärmar du gjort till din hud och ner i manande meningar om sista smörjelsen och kan du se  hur oliven vissnar mellan baksidan av månen och din halltröskel

och kan du hör mig bakom kapitlet du läst ur när marias dom blev allmänt känd och kan du höra dig själv släpa träflisor över lergator över klippavsatser och ner över ökenbrända frilagda gräsrötter och kan du höra hur kullerstenarna sen viskar om för hårda fotsulor passande E4ans nylagda halkfria beläggning

kan du se mig stå i diket bland tistlar och nässlor, grodyngel och äggskal från kråkungars bo ovanför och kan du se i mitt hår hur vinddraget när du i hundraåttio blås drar förbi den enda utlagda avfarten till mitt hjärta och med trådlösa ord låter landa i luftvirveln

ger baksuget av din framfart

- .......men använd hjärnan människa! 

och jag känner doften av gamla bokpärmar och det lockar och jag kan känna dig hel för en kort kort sekund medan du missar min bakvända utlagda infart du redan sett på den karta du ärvt från begynnelsen

en karta gulnad av tid oformligt bränd av läsning för nära elden nerkörd i en bakficka utifallatt

vägen tar slut

som om vridna hundraåttio av oss själva motstår vi varann varje möte och jag tänker att det är tiden jo det måste vara tiden kråkor
tiden och vägen och vindarna är för kalla än så vi kan inte leka domare och bönder nu när äggen nyss har kläckts och vägarna är för snabba

när domarklubborna lyder skenbart gamla paragrafer som faktiskt inte borde vara formulerade inom pärmar som om det funnits för mycket bläck och för lite att göra så kom så vilar vi lite till i dungen för än är det långt till sommaren och varma vindar

vi har mat under sista snöhögen och våren ska växa till i grönska
framtiden får vi önska passa den bok som skrivs

utmed färden

boklösa ej nej
men pärmlösa kan vindar vända blad och klockor stanna