hur ska jag som enskilt väsen kunna sörja för alla
samtidigt

så gör jag mig stor med en fråga där alla existenser faller omkring
faller ovanpå mig

tyngd
lågt och långtgående tungsinne

ångest i sin mest exemplariska skepnad ogreppbar
hur ska jag som

jag

och denna allas längtan gör så ont
så ont

inget litet ynka jag kan äga den mäktigheten
inget på sätt lastat själv i denna rygga

mantel sa dom
klä dig

klä dig sa dom
vadå klä mig

för att åka dit
ner

där det finns en sol
vadå klä mig

värme sa dom
värme

och alla de längtande drog
de drog mig ner

igen
och ja jo jamenvisst okey

men det är skillnad på att dras av andras längtan
och att bestiga personliga berg i treDim

och så sa de 

mantel
dem

alla i kör samtidigt
leende

konkreta väntande mitt svar

ja jo men
ja kanske men
hur ska jag veta

bara ditt val
bara ditt sa de
med ett stort leende som om de redan visste
medan jag redan funderade på vad bordet bestod av
oss emellan

(material fysik kropp känna sa de)
men jag kämpade redan då

slogs för min själ
och de

visste vägen
log och visste

väntade på mitt svar
mitt val

riktning sa de
du behöver bestämma dig

jag behöver bestämma mig

valet gjort framför ett bord eller var det en istids eonförklaring

avgränsat beslut
och fortfarande kvar där stod jag och de visste
de visste

väntade

och vid min sida
du

vi
ett
då

det är inte så kul att minnas sånt
medan man bråkar om ord

förstå
jag undrar bara vad du valde
då