Man säger jag är jag. Dom hävdar. - Jaha, är jag? och de bevisar det, skickar intyg, lyfter fram kort och signaturer, kvalifikationer och foton. Se! Jag rynkar pannan... - Vaddå då?! Du är honom, han, den mannen, säger dom så. Det är uppenbart. Jag vill protestera. Det fläsket där, är inte jag, den gubben, den fjanten, har inget med mig att göra. Jasså!? svaras det. - Alltså... jag måste korrigera i ärlighetens namn. Det är mitt ansvar, min lya, boning, maskot, protektorat. För trettio år sedan var jag inte sådan. Jag var borta väck och allt det där... men ändå inte. Jag var snabb i tanken, hurtig på foten och smidig i rygg.
Det var fortfarande inte jag men uthärdligt, jag gick med på det, jo det är sant jag gav mig över, jag orkade inte tjafsa, jag höll med. Det är jag, det var enklast så. Skolans kataloger, underskrifterna, signaturerna, diplomen och betygen. Banken, pengarna och faderskapsbevisen, bodelningspapprena, tja... men det är en lögn.
Men dom envisas. Du är du! - Hundan heller!
Jo, och man har ingen chans. Man böjer sig för övermakten.
Det där som tittar tillbaks från spegeln... innerst inne godtar jag det inte, helt där inne. Men jag trugas, någon måste dyka upp på jobbet, någon skall ta stöten, visa framfötterna, leda an eller åtminstone hålla god min. Hur skulle det annars se ut?
Och jag tar den, bollen, med böjd nacke och härdar ut. Ty vad är alternativet? Att inte vara jag, så som jag ser ut. Hur gör man det? Att bara vara mig, i allt.