Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Utkast från någonting pågående.


Maskinisten

Som ett, till synes, fallfärdigt skjul satt han för sig själv vid bardisken. Under det dova ljuset, som desperat försökte tränga sig igenom minst ett sekels lager damm och rök som flöt omkring likt sedan länge gångna gastar, kunde man trots allt urskilja en skräddarsydd tweedkostym med perfekt passform och sömnarbete som fått överklassen att likna pajaser. Han samlade ihop sin tobak från den mörka eken, som fått sätta sitt liv till för att bli en eländes bardisk på en slaskig krog, och rullade ännu en cigarett.

Trots brännmärken och torkat blod på kavajärmen, som med största sannolikhet höll på fler historier än bibeln, låg snusnäsduken med initialer T. T., väl vikt i bröstfickan. Här satt en herre med klass, tänkte jag. Som om han levde sina sista timmar och Fan själv snart skulle snyta honom på hans själ.

Han var inte bara till åren, dom var dessutom ingraverade under hans ögon, som höll oceaner i tårkanalerna; alla hamnars hemlängtan, alla måsars missförstånd, alla skitiga kvarterskrogars klagosånger.

Han gav rännstenen ett ansikte.

Jag skulle just slå mig ned på en stol ett par platser ifrån och hann inte ens öppna käften innan han beställt varsitt glas av husets finaste påhitt till pilsner. Han kollade upp från sitt inkognito och skuggan som slutit hans härjade anlete; drog ut stolen bredvid och log med hela nyllet så att guldet, som prydde truten på gubben, blottades och blänkte till att all världens kråkfåglar fallit handlöst från himmelen av avund.

- Thomas Toulouse!, sade han med dånande röst, sträckte fram högernäven och hälsade broderligt.
- Sätt dig gärna!, fortsatte han.

Jag ville bara dricka min öl. Med mig själv. Utan något folk. Det var allt. Människor gör mig bara obekväm, tänkte jag. Men vad hade en sate att förlora? Jag menar, gubben bjöd på dricka och det var drickat jag var där för. Jag slog mig ned ändå. Det vart tyst och han tände sin cigarett. Strax fick vi våra öl och halsade hälften med detsamma.

- Två till, mate!, ropade han till bartendern.
- ”A drink when I'm dry.”, citerade han och kollade på mig.

Jag kunde inte mer än att hålla med den gamle gossen, så jag tackade och tog emot.

*

Jag hade lagt märke till att Thomas haft vänsternäven vilandes i den skräddarsydda kavajfickan sedan jag satt mig, men som han till slut tog ur för att rulla ännu en rivig. Nu när jag såg honom tydligt, under den dammbeklädda lampan som svävade dött ovanför oss, så förstod jag snart att herrn varit med om en del.

Vänstern saknade ring och lillfinger och hade ett tjockt ärr som skoningslöst delat itu kompasstatueringen, som runnit ut och blivit en suddig, blå historia. Över kompassen, upp på armen, fortsatte en samling egengjorda bläckstreck; fyra i rad och ett tvärs över; ett för varje slaskigt sunkhak gubben hade blivit utslängd ifrån, under sin tid till sjöss; medan besättningen söp sig plakat väl på fastland.

Thomas såg snart mitt svarta ankare på armen, som han grabba tag i och studerade noga.


Faktiskt så trodde jag mig få en redig predikan, men icke. Herrn var mäkta imponerad!

”Du har klass, kid!”, upplyste han resten av packet, som försökte dränka all skit dom bar på inne på den gamla syltan. ”Här har ni att lära, you bloody fools!” fortsatte han och skålade vilt nog att bartendern sade åt honom att lugna ned sig. Men den karln var ingen som lugnade ned sig. Och ingen skulle tro att den hade rätten att uppmana honom till det heller.

Inom kort small det till och bartendern stod med huvudet bakåt och nyllet blodfyllt. Thomas hade hunnit nita honom och slängt sig över disken, plundrat puben på all öl han kunde hålla, medan bartendern stod och åmade över något om att ringa snuten.

Jag hade inte hunnit begripa nånting innan Thomas stod i dörren och gormade åt mig att hänga på honom, vilket jag gjorde; grabbade jackan och kepsen och försvann ut med gubben. Vi hann inte alls långt innan man kunde höra sirener eka mellan bakgårdarna. Vi kuta upp och över torget, in i slumkvarteren som inte ens det starkaste av blåljus kunnat lysa upp en skön dag i maj.

Andfådda som få och kippande efter andan, så började vi flabba högt nog att man kunnat väcka döden själv ur sin evighetsslummer. Thomas klappa mig kamratligt på ryggen, där jag stod och höll på att hosta upp både pilsner och inälvor, efter mästerskapssprinten vi vann med bravur.

- Hur är läget med dig, kid?
- Fint, flåsade jag fram tungt och flinade.
- Alla tiders!

Med någonting religiöst i ögonen så fortsatte vi knata vidare över kullerstenen, som sträckte sig ytterligare två kvarter ner för en backe som aldrig tycktes vilja ta slut. Vi halsade friskt och hann nog vråla ur oss alla visor som någonsin handlat om havet. Väl nere så var vi vid hamnen. Bortsett från måsarna, som gnällde ur sig sin blues tillsammans med indiansommarbrisen, så var det tomt. Inte en käft syntes till.

Lastfartygen var fastsurrade för kung och fosterland och vattenytan låg blank och stilla, liksom lyftkranarna som hamnarbetarna gått ifrån för dagen. Saltvattnet i luften hade vilken slyngel som helst kunnat smakat av. Det hade generationer gjort i hela sina liv. I hela sina liv utan att över huvud taget skänka en tanke åt det, annat än en loska eller fimp eller tusen brustna hjärtans brev som dränkts och sjunkit ned i dyn.

Emellan varenda rutten planka, tänkte jag, fanns förmodligen en story som aldrig kommer få förevigas.

*

Slutligen kom vi fram till den gamla kajen, där finlirarna lät dom lågbetalda knegarna, som höll hamnen i schack, få serva deras båtar för en spottstyver. Numer var det ingen som skötte om stället dessvärre, så det liknande mest en båtkyrkogård med sina rostiga skrov som förmodligen fått se sina glada glansdagars glam få gå på grund, rakt framför ögonen på dom, där dom låg helt bortglömda.

Men det var det finaste jag sett.

Vi närmade oss en gammal bogserbåt, i tjärlackad plank, som låg i all sin ståtlighet och vaggade med vågorna. Det var där han hade sin drömkåk; sitt enkla hem; sin kabyss. Såklart. Dom såg som likadana ut; lika besynnerligt, bedrövligt bedrägliga och fagra nog, ändå, att svanar dött i skam i skuggan av deras äkthet.

”Jävla svanar”, tänkte jag.

Vid fören hängde en bräda med ett par rostiga kedjor. Färgen hade börjat flagna markant, men dom stora svarta bokstäverna kunde man fortfarande tyda: ”Lucille II”. Thomas berättade att hon var döpt efter det första fartyget han skeppade ombord på som grabb, som han dessutom hade gaddad på underarmen. Han tog av sig kavajen och hängde den på en stol ned i kabyssen och rullade upp skjortärmen. Bland dom blå historierna på gubbens arm kunde man ana ett lastfartyg uti en livboj. I ett banderoll, dekorerat med någonting jag gissar en gång var blommor som sträckte sig upp runt bojen, så kunde man fortfarande tyda ”Lucille”.

- Hon var mitt livs kärlek, den skutan. Aldrig har jag stött på någon som henne.

Han talade fortfarande om Lucille den äldre, originalet, så högtidligt att jag tappade tråden om hon faktiskt var ett fartyg, eller någon han en gång mött under sin tid på sjön. Trots det så frågade jag aldrig, det hade aldrig gjort någon nytta ändå. Vem hon än var, var hon än var, så kunde man se att blotta tanken av henne tog honom längre än vad något fartyg någonsin hade gjort.

Thomas rotade fram en pava av den ädlaste whiskey ur den lilla kylen, som man misstog sig vara ett kassaskåp, under bingen. Det var bevisligen nödvändigt att skåla för alltsammans. Han berättade mer om sin tid på Lucille, men slutade plötsligt och stirrade, lagom långt för mig att bli sådär obekväm jag blir bland folk. Nervös, som jag blev, så halsade jag i mig whiskeyn och serverade mig själv mer. Öppna svalget; en mun, som ett skott från en revolver ned i strupen och glaset var tomt igen. Jag hostade till, som sig bör. Gubben blängde än, men flinade till, likadant som tidigare där vi träffades på lokal.

- Dom kommer aldrig att begripa sig på sådana som oss, grabben, det ska jag tala om för dig. Vad dom begriper ännu mindre är att vi inte behöver dom. Du är ung än, men jag ser det på dig; att du redan har begripit. Det står, ta mig fan, i dina ögon.

Och, av okänd anledning, så trodde jag på gubben. Jag kunde inte annat;
jag kunde inte annat än att tro på honom, när han trodde så stort om mig.

I varje hamn han vart i fanns nytt sorts fä att handskas med. Man lärde sig snabbt vad lojalitet faktiskt betydde för folk och vilka fån som högg ryggar så fort det fanns chans till det – bokstavligt talat: Efter ett knivslagsmål i Dublin, en kväll när besättningen skeppat av, så blev Thomas skuren tvärs över vänsternäven. Näven, som han veckan tidigare förlorat två fingrar på, ombord på Lucille. Den han, ännu en vecka tidigare, vart och gaddat hos den lokala tatueraren.

Han sade det, att kompassen han hade på handen skulle ha lett honom genom allting han stött på genom åren. Tur som trubbel. Och, jag vet inte, men fint nog så tycktes det stämma. Kusten är minsann aldrig riktigt klar och man bör vara på sin vakt, menade han på. Kompassen hade visat vägen ända hit till Lucille II.

Folk hade som inte riktigt velat lämna Thomas ifred nu på äldre dar. Ni vet väl hur det är, det där, hur fri man är uppmanas att vara så har dom alltid en i sitt järngrepp. Gubben var gammal, det var han, men tog bättre hand om sig än någon annan människa jag mött. Trots det så ville myndigheter ha honom någonstans där han skulle bli omhändertagen och ha daglig tillsyn. Men för någon, som min nyfunne vän, så var någonting dylikt ingenting att tänka på. Han hade aldrig lyckats känna sig hemmastad någonstans på fastland. Han var en rastlös själ som hörde till havet.


- Du säger inte mycket, men jag tror bestämt att vi talar samma språk.
Somliga vill som mestadels bara vara ifred . Därför håller jag mig här.

Nog talade vi samma språk, Thomas och jag. Det hade jag förstått redan vid första ölen. Vid det gamla kajeländet, bland rost och plank och plåt, där hade han sitt. Där hade han allt sitt och han var förbannat nöjd med det. Nu när han längre inte kunde knega och Lucille, den förste, som sedan länge bara var skrot, så var nog detta helt enkelt allt en karl av hans kaliber behövde.

Vi satt där, ned i kabyssen vid fönstret på skutan, vid ett litet rangligt och hemmagjort bord av drivved. Det blåste upp till kuling utanför, men det rörde oss inte i ryggen. Vi hade tillräckligt med öl till morgonen skulle nalkas igen och mer än så fanns det inte direkt att önska. Hela havet hymlade om sina hemligheter utanför ventilen. Kranarna kring kajen svajade vemodigt. Hela hamnen tycktes som gnola på sin hymn om hur heligt allting, jag hittills försökt gestalta, faktiskt är.

Thomas såg ut över böljorna och blänket i blicken liksom uppenbarade sig än en gång. ”Du förstår”, sade han hemlighetsfullare än havet själv, drog ett par riviga och torkade ögonen, flinade fram guldet, blåste ut och sade skrattandes:

”When I hear them waves, kid; I'm home.”




Prosa (Novell) av Den druckne matrosen
Läst 366 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2013-12-15 09:55



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Unge man, du visar än en gång prov på en härlig taktkänsla!
2013-12-18
  > Nästa text
< Föregående

Den druckne matrosen
Den druckne matrosen