blekta gestalter följer dramat
andäktiga på gränsen till uppenbarelse,
förruttnelse

tolv schilling är allt som inte förintar
likväl att stolen av järnsmide är näpen
latten är ypperlig och ändå

vrängd bild blottar sin obscena aviga
det spegelvända är det talande   sanna
längtan väcks åter efter berusningen

den ultima, eviga
då när jag ser dig som när du inte springer runt,
ifrån tyngdlagen

sjuttonde november är dagen då våren inträffar
i länder, platser där luften dallrar av förväntan
låt vara även ouppfylld

nu är en sådan plats
inte ens den näpna stolen hindrar