Som när tegelstenar långsamt rasar
motvilligt faller från identitet
Så tung, så trött

Skrattar falskt men överröstar inomskriken
och stolthet målas över sprickor
biter ihop, biter tills blod

Jag skulle kunna gråta
men låter bli
vad kan det göra för skillnad?

för trasiga bitar blir aldrig helhet igen
men de som stannar kvar
kan åtminstone låtsas.