Det var en gång en familj som bodde högst uppe i ett hyreshus. En pappa och en mamma och en liten dotter. Ja, liten var hon, men lång. Lång och smal. Och väldigt vacker och stillsam. Ja kanske stillsam är fel ord, för hon gjorde ofta så konstiga saker.

När mamma sa till henne att hon skulle tvätta kläder, satte dottern på dammsugarn och drog med munstycket över kläderna, fram och tillbaka. Inte för att hon var skämtsam eller ville vara olydig, utan för att hon inte förstod bättre.
Och när pappan bad henne gå och ta ett bad, kröp hon in i tvättmaskinen och skulle ha satt på den inifrån om hon hittat någon knapp där. Som tur är gjorde hon inte det.

Hon var helt enkelt inte tillräckligt klok för att göra sådana saker, som andra tyckte var vanliga saker. Och därför kallades hon SILLY RAMA. Alla kallade henne så. Vad hon egentligen hette hade föräldrarna glömt vid det här laget. Det hade alla andra också.
För henne var det inte så konstigt. När hon stod utanför familjens dörr, så stavade hon R-A-M-A långsamt, men till slut gick det. Så vi heter Rama, tänkte hon. Och jag är Silly Rama då förstås. Jag gör ju allt så bakvänt och tokigt.

Men hon var bra på andra saker. Hon förstod sig på musik. Och hon förstod blommor. När hon gick längs gatan därhemma och kände sig lite ledsen, brukade hon stanna till utanför blomsteraffären. Där kunde hon stå i timmar och bara titta på de vackra blommorna. När hon stod där alldeles stilla kunde man ta henne för en blomma hela hon, en blomma med människokläder.

Men hemma gick allt på tok för henne. "Neeej, man stoppar inte ner baskern i gröten när man äter", ropade pappa. "Iiiih, kamma dig inte med gaffeln i håret", skrek mamma.
"Jaha, nu är Silly Rama i farten igen", sa man då i huset. Och alla ropen från mamman och pappan började man kalla Rama-skrin. Ja, det gör man än i dag förresten.

Men en dag försvann Silly Rama. På sätt och vis i alla fall. Så här gick det till.

Hon hade stått vid skyltfönstret till den där blomsterhandeln extra länge och tittat en dag, då dörren öppnades och blomsterhandlarn sa: "nä men kom in vet ja".
Och hon gjorde så och blomsterhandlarn tittade forskande på henne.
"Jag bara tittade", sa hon, "jag menade inget illa, jag är Silly Rama, den där som gör allt så dumt och bakvänt".

"Du är absolut inte dum", sa blomsterhandlarn. "Du är väldigt vacker, det är allt, du har bara hamnat lite konstigt här i världen, men bakvänd är du. Så är ju hela ditt namn. Jag ska skriva det rätt". Och bokhandlaren skrev ner hennes namn från andra hållet.
Men hon kunde förstås inte läsa det, tackade i alla fall den hyggliga blomsterhandlarn och gick hem i djupa tankar.

Men det tog tid, för hon gick baklänges hela vägen hem. Och därhemma fortsatte hon att gå baklänges och både mamma och pappa grälade på henne. Då brast det för henne och hon sjönk ihop totalt och blev, hur ska man säga, bara lång och grön och smal. Föräldrarna blev förstås förtvivlade, men såg sig ingen råd att hjälpa henne.

Tills nästa dag då de råkade lägga en Bellmansvisa på skivtallriken, Fredmans Sång nr 31.
Ut strömmade ”Opp, Amaryllis, vakna min lilla …” och då inträffade undret att deras dotter kvicknade till och blommade upp till den vackra stolta blomma hon alltid varit.
Mamman och pappan accepterade detta märkliga utan vidare, för nu kom de ihåg hennes riktiga namn igen. De ropade namnet till henne. Och dottern log, som bara en blomma med rent hjärta kan göra.

När musiken tystnade, vissnade hon visserligen igen. Men kvicknade till så snart de satte på skivan igen och samma under inträffade. De märkte att det behövde inte ens vara Fredmans Sång nr 31, det räckte med att det var Bellman. Om dottern längtade extra mycket efter att se föräldrarna nån gång så funkade det t o m med Gubben Noak, som pappan kunde med pekfingret på pianot.

Nu fanns det ingen Silly längre i familjen högst upp i hyreshuset. Men Rama-skrin kunde man fortfarande höra genom huset då och då. Men inte av ilska eller uppgivenhet längre. Utan av pur glädje.