höstens kalaba lik i skåpet
våpet som kom i kläm
och hela högens swirl som refräng

cybern tycker cybern knycker tid
cybern rycker sista livet ur

men kratta då alla löven och sen hoppa 
skratta då åt eländet

shoppa en i sänder
självbildernas historik i en löpandebandflik

det finns inget att luta vanan emot
när ovanan segrat per anekdotbytta ord

urriven tillvaro tidigare tämjd och mord på tillåtelser
tyglad till tystnad

nytt är nytt och osäker den lystnad lämnad därhän
hett är nytt och bytt och säkerheten hänger löst

hängiven sin normvaggas lunk i saknad takt
dunk dunk

föst emot imaginära staket som dämpar naturens baktakt
åter en slakt på trovärdigheten

liv är liv
ett tidsfördriv att genomföra drömmens skapelse
ett vakenmästerverk redan skrivet

en bärsärkarmätning - ta för givet vinsten
oaser vet inte vad öken är och där sist i ledet

går moln på ben av överblivet ormskinn
vippande som om inget hänt

en självslakt skapad av rädslor och rep
vi tyglar möjligheter till manifestation för ett kafferep

online doftar vi inte
inte kaffe heller

en triljon tårar och några sandkorn senare
medan husdjuren drömmer sina kloklapper på plastmattor 
istället för i markernas mjuka

förvillat vinglas livet vidare
trillande ur förmenande mardrömmars uppvak mitt på dan

vem ville vända det vändas kunde

man mätte kantiga och runda
spår lämnade för ensamma 
att följa

vem är van
vem är van att luta utan staket

blunda
höj knän och kuta

in i mörkret igen