på knä

famnen full av meoriter
småsten samlade länge
slocknade sen länge

dimpande som oliver
medan himlahänget räckte halvvägs

där plockade jag i väntan

flouriter karneoler i kors
bärn kristaller i kors

och röken tung i kvartsen
som slingar sig runt spolvindans gängor

och kuggarna går igen

hon vrider sig rosen
häver sig ändå över marmorn
en kvarts ur vatten tagen

nosen riktades en gång för mycket
nu skalar de igen kvinnorna

ett stycke i taget
noga
farmorn mormorn och jungfrun

inget mer sig likt
nånsin

så hur omfamna något okänt
känner man då
som från sinnens mellanrum
där bränder alltid vandrat

sot

sänder vi då
tyst tal för svalka

stamspiraler ned

bot för halka på vägen upp

vänder vi då rot mot krona
äntligen

rot mot krona
medan haven får vänta
och stenarna

kan blänka regn ändå