vissa stubbar är mer talföra än andra stubbar

*

Jungfrun
dags för frontläge
inta plankorna för stopp

ont ska med ont fördrivas
en port räcker långt

det hänger på ansatsen
svikten finns

jag har gran mellan mina händer
olivlunden spars

gröna frukter är dyra frukter
kvisthålen till nonstop peep
med atuospik i ögat utlöst

en show av alltför stora skrik

gran är ju gran så dansa då
jag är ju van

ska slutta sig nedåt som lik löpande utför på rinn
svepande sluttningsvis över dödskantens rim

furu över fötter
eken lämnades kvar för trött

är inga liv heliga utan räkneverk

där täljs sakta in lyckliga stunder
bevarar noga

för framtiden
arkivbarkat stammärke för små under

sparar nog
knogjärn för tänder på plats
i tyst tal

hugger igenom med trubbigt sigill

tankar rena klara koncisa
som verken vill

över böljande mjuk ektopp ekot
av dova duns på distans

det är front
knä mot knä

tämja den mastodont som stampar otakt

ger jag dig allt
ger jag makten jag har

krasst så flisorna yr
sen sänds sågspån ut i rymd

den som törs tänder på

händerna skymde grenverket
för länge
förhänge

förlåtet

fördraget för gammal rots näringsbrist
senvärken stelhet

stammande dovhet
som om sagan sväljs

hålls solen i zenit väljs dagen
eller får den gå

släpper vi då
fyrbåk fyrhänt fyrfallt överallt
inga skuggor

inga skuggor mer
än de vi står på

och jungfrun kallt kvar
väntande med spetsen i kylan

dags för frontläge
lyftad fot

som italien på backen
tårar för medelhav och spetsen på cicilien

så skapas en antidramatik
antiromantik

ro man till annat land
katedralt

kvinnorna ombord sprider olycka
de talar genus

alla kan tycka att ro
borde alla ha
ingen vet om det är gjort

stränderna talar ännu med stubbars rötter
som försenus genus - ny grammatik

romantik på tvären
för fyrhänt

sären eder dubbelvatten
vedimerad halverad dubblerad så
rabatten dragen och käppen ur

räckviddsmetodik likaledes
sen slår de emot

fontän
så stanna inte på rygg
där ryggar vänder

låta etna lägga rött
är rätt

för kung mot land
kvinnor sänder trötta rökar

och foster

ej buret fram
buret med

en sed lika falsk som synden själv

så föll de sen
fjädrar ned och stenar

en cykel försent
hur heligt sänder sina signaler
mellan barr

och nordens bärn och söderns tärnor
näbbas om armband eller örhänge

myrbensknän skakar i takt - svänger sin halssten över
söver orden

håller kvar med kniptå mordens hemligheter
även i norr under dvala korrigerar ormen sin svans

för bästa hugg
ur grop

det blir lättare då
som om kängor vore viktigt

stegvis barfota