Jag hade just tagit studenten, fyllda nitton år, och en lång resa inväntade mig. Flykten var planerad. Under tre år hade jag, i hemlighet förstås, smitt och gjutit, noga övervägt och analyserat, det som kom att bli mitt livs största vändpunkt: min frihet.

Det var min sista utväg, min allra sista livlina. Att lämna allting bakom mig och fly var ingen idyll, inget jag egentligen ville behöva göra. Men jag hade inget val. Orden som höll mig fokuserad men framförallt motiverad var: "Antingen så förlorar de mig, eller så förlorar jag mig själv." Så jag flydde.

En ny stad, nya människor och nya möjligheter. Att rymma var bara början. Nu kom allt efterarbete: alla samtal med myndigheter och organisationer i syfte att fastställa min säkerhet. Utöver det konkreta hade jag en hel del självrannsakan att genomgå. Ingenting var lätt och ingenting kom gratis. Det var priset jag var medveten om att jag skulle få betala och jag gjorde det med ett leende.

Friheten blev överväldigande, allting kom på en gång: sorgen, glädjen, tårarna och skratten. Att kämpa emot var lönlöst, så jag vek mig och omfamnade allting. Jag försökte aldrig förneka något.

"Det finns bara två sätt för dig att lämna det här huset på: det ena är med en ring på fingret och det andra är på en bår!" Det var mammas ord, inte mina.

Jag fann ett tredje sätt: långfingret...