Det har gått ett och ett halvt år sedan jag senast skrev här. Under dessa månader har jag hunnit byta jobb fem gånger, klippa banden med två vänner, börja på universitet och tvivla på mig själv fler gånger än jag kan minnas.

Det finns ett tomrum i mig som aldrig kommer fyllas. Ett tomrum som gnager, skaver och gör ont. Oavsett vad jag gör i livet och oavsett vem jag möter finns det inget som kan råda bot på det vilda i mig. Det okontrollerbara. Det råa. Känslan av att fullbordas är som en drog. Den jagar mig var jag än går, vad jag än gör. Känslan av att alltid sträva efter mer. Bättre. Större. Den lämnar mig aldrig. Den är min ständiga följeslagare. Och jag är en slav för ruset, kicken. Som en junkie. Som berusat söker efter adrenalinet.

Jag har bränt broar och jag har blivit bränd. Jag har blivit mobbad och jag har blivit kränkt. Att vara en stark kvinna i en värld fylld av svaga män har gjort mig förbannad och det har gjort mig till mig. Att aldrig ta ett nej och att aldrig backa för en fight har kommit att bli min grej. Att alltid stå på den svages sida och att alltid eftersträva rättvisa är min motivation. Jag är kompromisslös med ett stort rättspatos.

Men vem står på min sida
när jag inte orkar,
när jag vill ge upp,
bromsa,
stanna
och checka ut?

Livet har lärt mig att alltid vara hårdhudad, alltid vara på min vakt. Givakt! Och aldrig släppa någon in. Ju mindre jag ger desto mindre har jag att förlora. Ju mer jag håller tätt desto mer har jag intakt. Men ibland slinker någon förbi och jag förlorar förmågan att upprätthålla min Berlinmur.

Jag ger vika.
Släpper till.
Släpper in.