För över ett halvt år sen
var vi alla värmda av den stekande solen
Och du var fortfarande någon som krävde
mycket plats i mitt hjärta
Fast det var inte lika stort som
dom tre rum och kök du skulle flytta in i
Så fort du gått ut gymnasiet

Kanske var det därför du flyttade ut
jag kunde inte ge dig allt det där
Som du alltid velat ha

Det är nog inte så konstigt för jag
lyckas inte ens nå upp till min egen standard
Det är påfrestande att springa
efter ouppnådda mål
Vetandes att det kanske är den sista
chansen man får att någonsin
Bevisa att man kan andas
tillräckligt hjärtligt för att

Älska på riktigt

Det är nog rätt patetiskt att jag ens
Nämner dig
du minns mig ändå bara som
Ett minne och inget mer
jag har nog nästan glömt dig också
Iallafall så har du bleknat
men jag minns ändå hur du log sådär
Så den översta tandraden blottades
tillräckligt mycket för att placera

Fjärilar i min mage

För jag brukade älska hur du
skickade tio sms mitt i natten
Och hur du ringde fast du visste
att jag somnat flera timmar tidigare
Men jag kunde aldrig bli arg
inte ens irriterad
För sömnen var värd att offra
för några doser av ditt skratt

Men livet har klyvit våra vägar
och det var längesen vi ens sa
Hej
Ditt förra jag har blandats ut
med något jag inte känner igen
Fått ditt ansikte att byta form
och målat om din personlighet
Det gör ont i mig för

Jag är medveten om att jag nog
också har förändrats
Men inte lika mycket som du
jag menar, jag har liksom inte
Ändrat personlighet, eller?
(Vi säger ju inte ens Hej längre)
Det är inte värt att stampa med fötterna
i takt med att tårarna rinner
För det blir aldrig samma sak

En gång slog trots allt våra hjärtan
i samma takt
Och våra tankar var inte flera mil
ifrån varandra
Det verkar som att den hjärnhalva du
placerat mig i
Slutade kommunicera med den andra
och du glömde mig helt

Och det gör ont
det gör det
Men...
Jag saknar inte dig
jag saknar den du var

Dina tänder blottas inte längre när du ler