Händerna för ansiktet
upp med ögonen igen

ljudet från tangenterna när fingrarna
formar ord och öppnar känslokranar

Hej här är jag
60 kilo ben, hudceller
och genomskinligt kött
Ett stycke outsider på sextio kilo
så lätt att se igenom
se förbi

Det värker i mig det drar,
drar nedåt och jag famlar
och låt mig vara nu
låt mig låta bli, snälla
mina axlar sviktar, jag buktar inåt nu
jag är gömd, bortglömd
glöm mig

Jag är ett svek jag är
så genomskinlig och du går
ni går
rätt in i mig
pucklar på mitt sköra ytskikt
en misslyckad fasad
skriker, skriker, skriker
så korkad så ful
lika ful som fulhet

Hej jag orkar inte mer nu
orkar inte ljuga, inte se mig i spegeln
inte säga
hej snygging du är bra, orkar inte

Spänningen spänner
huvudet i ett skruvstäd
vrid åt nu, vrid, vrid
manipulera mina ansiktsdrag
låt mitt skallben spricka låt allt
rinna ut låt det, försvinna
låt mig tyna bort
som urin i en rännsten

Asfalten har slutat ropa nu
har slutat dra slutat rycka
ligger redan
pressad mot kyla
mina händer rör sig lika sakta som
dina läppar
lika äckligt
smakar på den främmande marken
lika salt och besk som på
alla andra ställen jag fallit
Lika ensam

Kasta era kryckor
släng bort era händer
släng bara inte
bort dom på mig

kan ligga gärna ligga här
ligga kvar
asfalten skriker efter en ny föreställning
nya hånskratt : DA CAPO DA CAPO!

Det här gången är det
så nära slut det kan vara
så nära livlöshet man kan komma
fast än att inte hjärtat slutat slå

Händer mot asfalt
100 procents närhet
med ensamhet