Dikt om den lyckliga döden efter långt liv.


Stående framför varandra på bädd av mjuk klöverblom
min ängslighet fördröjs av ditt snälla leende
minnena om vår tid här känns tydliga
Mina händer skakar.

Solen lyser på mina hemtrakter där vi en gång lekte
känslor som påminns av där vi stod lyckliga
kanske jag skulle påminna om trädet
Minnen ger mig kraft.

Vem har bestämt att vi inte kan träffas, kyssa varandra
ser du ljusreflexen från den gamla brunnen
där du gick i vårregnet och önskade
Nu kysser jag dig igen.

Dina långa blonda hårflätor har blivit gråa av tidens gång
vår tid är på väg att avslutas där vi började
jag tror inte längre vi behöver gå hem
Håll mig hårdare!

Det är nu jag vågar berätta för dig att jag alltid älskat dig
dina blå ögon har aldrig mist sin lycklighet
nu kan du luta dig på mig ett tag till
Gråt inte min flicka.

Bland ängsblommor hittades det gamla paret omfamnade
ingen hade en aning vad som hänt dem
en ros i handen på den gamla damen
Ett allra sista farväl.


Bar Jesus