han kunde inte skrika jag
kände
blicken och skräcken i tomma kippanden efter luft eller vatten gälarna öppnadesstängdes fjällen
var glitter över händerna en tumme i munnen det
var strävt

och musklerna spändes när jag
vred nacken bakåt det tog stopp och det liksom
darrade som om själva själen bad eller ljudlöst ropade panik det
tog inte riktigt stopp det tog slut och KKRSCH



han låg

plötsligt helt stilla
kunde inte skrika
men
kunde
känna jag
skakade av insikten havet önskar sin vän tillbaks han
var inte min att ta han skulle
simma bland vassen och sjögräset tången spiggen skrevorna vågorna det var ju det som var saga inte döden

i en solblekt hink och rostiga krokar en brygga och solkatter bland löven i träden och shorts jag var brunbränd och fin men blek och rädd inuti men snälla säg mig alla droppar i atlanten förlåt jag
var barn var dum liten var härdad och galen var vanlig och kall
under huden kunde kanske
skrika







och tiden slet mig itu såsom livet
slitits
ur dig







nu
kan jag förstå
är bara svag och för feg för våld till alla våra älskades försvar dom är så många så starka och hårda och is allihop jag vill
riva bort alla knivar som slaktar alla gevär som istället borde sitta där

dricka choklad och skoja och sjunga inte skjuta alla fällor alla nät alla burar och boltguns ska skrika åt alla fiskar i världen som inte fick bära era minnen era sagor om djupen som vi aldrig sett jag ska sjunga

era sorger till graven kasta alla vapen i vulkaner



men jag
vill ju
så hemskt
gärna
göra mer låta er
få vara


















i fred