Dammiga lungor och västbankens barn
dammet från kalkbrottet känns som lera i lungorna och träden buskarna männskorna dom är är grå liksom målade men med pulver och solen
är en gatlykta i dimman ögonen rinner och barnen springer dom andas tungt och det virvlar runt deras ben dom ler
skakar hand deras hud
är grov
dom hostar
det känns hårt
att sova i det här tänker jag
med torra
läppar tungan klibbar mot gommen och muren
reser sig verkar skratta för sig själv som en annan värld
där
bakom den är hård i betong sex meter hög ful och hemsk en barriär som skär genom familjer genom gårdar och landskap och räven
grävde en gång till sitt hem hen kunde varit israel
det smäller hoppas det bara är fyrverkeri på lek inte allvar inte död och sargade kroppar det är många såna här sargade
själar och sargade hjärtan det är tungt nu
dom vaknar med stenar i sina nyfödda händer dom ligger där liksom redo
med vaken blick men trött som tittar upp högt upp mot tornen mot jättarna i rustning med världens alla vapen med världens alla tillstånd att resa att leva att röra sig fritt för att finnas men här
räknas inga papper finns ingen rätt ingen ro bara
ockupation
med ökenblommande hopp i springorna och ett tålamod som bergen
vi
är ett enkelt folk säger dom välkommen du
är så välkommen
till Palestina