Efter två veckor på västbanken inser jag varför jag inte kan leva här för evigt även om många är så himla fina på så många många sätt. Men inte det här.
Hud är synd
Det finns murar mellan länder och delar i världen men det finns
också murar
mellan hjärtan inom
hjärtan mellan tankar och vänner normer och frihet det finns murar
i mig
vi pratar bilder som saknas av systrar på väggar i hemmen av mammor vi
hör hennes röst men den göms
bort glömsundan jag undrar hur hon är din mor jag vill bli kysst på samma sätt som av din pappa han ler säger habibi pussar mina kinder säger welcome jag
känner mig verkligen så men tänker samtidigt på hon
som står bakom väggen skär frukt gör té jag kan känna
hennes fingrar i bitar av äpplen på fatet kanske höra hennes sång när jag tuggar jag blundar och det rinner tyst
lite längs kinder jag försöker förstå
Bushrah säger du
vi
får ju inte röra män det
kittlas i benen jag längtar
plötsligt hem
hem
hem till huden och händerna och närheten värmen som inte bara finns i ord kanske
är det sant som dom säger vi
är tysta i norr men
nära
det är så
himla
långt
dit just precis nu jag
måste andas springa känna kylan i natten torka ögon mot skjortan hos vakten för han
är ju man och det går men det bränner och jag vet nog
att jag inte kan stanna för länge för evigt dom skapar så mycket kärlek inuti men jag kan bara inte kan
bara inte
stå där
med armar längs sidor och nedslagen blick jag vill dansa brottas hoppa och finnas bredvid jag vill rusa i armkrok tåflörta gnugga näsor och pannor röra öron och knän jag vill leva
med vänner som vill och kan och önskar
precis
just
det