Längs vägen jag vandrar
med huvudet sänkt
Det finns ingen annan jag klandrar
bara flaskan där jag känslorna dränkt

I alla hörn står folk och tittar
när jag passerar så vänder dem och går
I nyktert tillstånd återvänder jag då jag återigen hittar
men när huvudet blixtrar sover jag i buskar och snår

När allt blir för mycket så faller jag utan varning
men med flaskan i hand är man aldrig smart
-Kommer jag klara mig ur det här? Ingen aning
-Vill jag sluta? Fortfarande oklart