kanske kanske kanske
skar du ut det där stycket ur mig
när vi bytte roller så smidigt i en dans
i mörkret
runt om varandra så dämpat och simpelt att ingen såg
inte ens vi
kanske var det då, eller någon gång tätt efter
som känslorna förvandlades till isberg av obehag och jag inte längre
visste var jag hade någon
inte ens mig själv
eller kanske mera; i synnerhet inte mig själv

och kanske
kanske kanske kanske
är det naturligt det vi gör
lekarna som mer liknar spel, i vilket fall från min sida
för kanske har jag insett något djupare om vad som talas om så djupt
att jag även sett genom fönstren där morgonsolen aldrig verkar slå
trots att du, stjärnorna och solen även den vet vad som behövs
i en konstellation
av ett parskap
som spelar lyckans roll

men vad främjar det i längden
när vi alltid kommer att vara de dunkla