Om någon frågar mig kan jag säga att jag tittade på snön som föll men det var inte bara det utan också bilarna som flöt förbi. Trafiken. Jag tittade på folk i fönstrena. Inte så många. Hade detta varit på landet kunde det tett sig ganska öde. Staden ger denna illusion, att det händer något. Det gör det också förvisso, men inte här. Det går några få förbi ute på gatan - "The chosen few" i bilden.
Du borde inte sitta så här och njuta, slappa. Snart är det dag och du borde vara igång, hafva duschat, typ. Varför inte? Skälen är många. Den bekanta piskan viner över ryggen, den inre motorn som håller en igång. Men är det motorn? Motorn är väl ändå en själv.
Snön faller och det skall jag också göra mot min kudde. Låt dom ringa, propsarna. Låt dom ta mig på sängen och spela överraskad eller kanske hellre övertygad. Påminn dom om snön och den fina morgonen som var och kudden som tog emot med öppet dun. Det skall väl kunna få hejd på saker. Rättelse: låt farten bibehållas men bero den inte på mig. Inte just nu, inte idag. Jag är indisponibel.