klär mig till en som inte finns
går ut i vimlet

där trängs det vanliga
med det ovanliga

en armé av brinnande och slocknande
hjärtan och hjärnor

som blixtar
korsar de varandras riktningar

några bär på spillror
av längtan och vånda

andra håller i munnen
lysande bilder av sig själva
som hundar - evig apport

resten fryser
och drar upp huvorna till skydd

ingen ser mig
eftersom jag inte finns

men alla ser varandra
om de bara orkar lyfta blicken