Kalle o Pelle stod och bråka. Dom spottade och svor, rapade och fes.
"Din lymmel, ditt as!"
"Ditt svin, din mes!", ropade dom på och jämfota hoppa.
Bråket gällde en bit tårta.
God som den var, det tyckte dom båda
föll den dom blöt om hjärtat, ja till och med längs hela aorta.
"Jag hade den först."
"Nej, det var jag." sa dom om vartannat.
Så kastade Kalle en sten på Pelle och Pelle kastade en som smaka
och så var det gjort att ett krig bröt ut, det var ingen väg tillbaka.
Kalle tog en större sten och kastade, likadant gjorde Pelle.
Tillslut var stenarna så stora, så stora att dom var ena riktiga schabrak ja.

Varje träff ödelade å det grövsta, jo det small helt från Gnosjö till Lövsta.
Så kastade Kalle en sådan en att det bara vart lillfingret kvar av Pelle,
ja inte ens det, bara en liten skvätt
av blodet från den lelle.
Pelle sa: "Nu är det inte stor vits att bråka mer. Jag har inget kvar att bråka med. Vad skall du göra nu?"
"Så är det nog och jag vet inte? Själv har jag inte mer än ett rövhål kvar
och det är ju inte mycket att komma med."
"Nej och tårtan den står där till ingen nytta, grädde, sylt,
ja och marsipanen, som du kan se."

Sådär kan det gå när krig får råda. Ingen blir kvar att för kampen dra fördel.
Tårtor och grönska, tempel och prakt, står där ensamt och fel.

Så gick nog också tanken, till de två, som gradvis mot himmels for
att beskåda trakten där på backen och kanske lite på mor.
Saknad, med ånger och försänkta i hanken lämnade dom vår jord
och tårtan stod där ensam och alena kvar på sitt lilla bord.