Mannen gick längs västra brogatan och pratade för sig själv. Ingen reagerade bland dem han mötte då de flesta ändå hade hörsnäckor eller blåtands mottagare i örat. Med vilka de gick och pratade med någon men såg ut som om de pratade för sig själva.
- Där måste finnas ett sätt att ge mig en plats!
Upprepade mannen gång på gång. Inte skrikandes högt men tillräckligt för en som mötte eller passerade skulle kunna uppfatta. Louise hade precis lämnat skolan några kvarter därifrån i den lilla småstaden Svalköping.
Hon gick i nionde klass och tog sig med lätthet fram och tillbaka till skolan själv. Oftast i sällskap med någon av kompisarna i samma villakvarter. Men idag var hon ensam och på väg till busshållplatsen då hon långsamt passerade mannen. Då hon förstod ganska snart att det här inte var någon vanlig konversation via något dolt mobilt tillbehör utan snarare än knäppgök blev hon genast intresserad.
Hon saktade ner farten och lät honom komma ikapp så de började gå sida vid sida igen. När de gick jämsides utbrast hon frankt:
- Vad menar du med att där måste finnas en plats?
- Inte nu, inte nu, inte nu jag är upptagen – skrek mannen och ökade gånghastigheten.
Louise tog ett fotografi på mannen och skrev på sin facebook sida: ”Knäppgök yrar om lediga platser” Hon skickade upp inlägget fortsatte att följa efter honom. Höll takten men avståndet. Tillräckligt dock för att fortsätta lyssna på monologen från mannen.
- Mästare Intenius, jag är redo – låt mig få färdas till er jag också.
Mannen satte sig ner på en parkbänk varpå Louise ställde sig en sex-sju meter därifrån. Fortfarande full begeistrad över denna avvikelse i naturens skapelse. Hon skrev vidare på sin sida. ”Mannen har pausat och satt sig ner. Återkommer med utförligare rapport sen”
Det som trollband Louise var mannens utseende. Han hade stort mörkgrått krulligt hår. Han var nästan två meter lång. En veckas skäggstubb och yviga ögonbryn. Ögonen var bruna med lite halvgula ögonvitor. Ögonen var loja och såg trötta ut.
Över hela överkroppen och långt ner över knäna hade han en jättelik rock i enkelt tyg. Två stora fickor i vilka han konstant hade händerna gömda.
Hennes mamma skulle inte vara hemma förräns sju ikväll så hon hade ingen brådska hem direkt. Han kanske är blottare tänkte hon när hon såg rocken och hur han gömde händerna. Rätt vad det är så slänger han väl upp hela fanstyget och visar upp sin nakna kropp.
Mannen måste ju ha varit minst åttio år. Men ingenting som får missas med kameran. Vilken lyckad bild det hade blivit. Hon hade blivit kung på facebook rent ut sagt. Värt att vänta på.
Mannen blundade där han satt på parkbänken. Hans minnen vandrade med tydliga bilder iväg till sitt hemland Kroatien. Tiden som barn på femtiotalet. Han och hans far var ute och fiskade en lördag eftermiddag i vanlig ordning. Hans far hade meddelat honom denna eftermiddag att han var döende och att där inte fanns någonting att göra åt det. Sista beskedet på sanatoriumet var att han skulle komma att dö inom de närmaste veckorna.
Det var därför hög tid att Slevik fick reda på en stor familjehemlighet som gått från far till son i generationer. Ofta när döden var nära förestående. Sleviks far berättade att han själv hade fått ta del av hemligheten på sin far dödsbädd. ”Din farfar” hade hans far sagt till honom. Slevik kunde dialogen utantill som han och hans far hade haft den där eftermiddagen:
- Slevik – du är bara tolv år vilket är en alldeles för låg ålder att se sin far möta döden i. Det jag ska berätta för dig nu kommer låta som otroligt och helt onaturligt. Men det kommer säkerligen glädja ditt unga hjärta min son.
- Ja far fortsätt.
- Du förstår våran släkt är i direkt nedstigande led fyrtio generationer bakåt i tiden i samma blodlinje som den helige Intenius. Han är vår stamfader och var den som fann hemligheten och skapade traditionen att föra det från far till son.
- Ja far fortsätt.
- I slutet av sitt liv bestämde han sig för att låta sin stora hemlighet gå vidare till den ende sonen. De hade ett precis likadant samtal som vi har nu min son.
- Ja men berätta hemligheten nu innan jag spricker sa unge Slevik.
Sleviks far tog med skakiga händer fram en liten tygpåse han hade med sig i matsäcken. Han räckte över tygpåsen till Slevik och sa:
- Nu får du ta över det Intenius fann för snart femtonhundra år sedan.
Slevik tog emot den lilla tygpåsen vars innehåll vägde förvånansvärt mycket för dess volym. Han gissade på tyngden att där låg en järndank i påsen. Han tittade menade på fadern om han skulle öppna och titta. Fadern nickade till godkännande.
Louise väckte mannen ur sina barndomsdrömmar när hon ställde sig framför honom och fotograferade honom med sin mobil. Han tittade upp med en förvånad blick i samma ögonblick hon tog bilden.
- Perfekt, du är nu förevigad på Facebook skrattade hon.
- Ska inte du ta bussen som kommer där sa mannen lugnt.
Louise blev mycket överraskad av att mannen nu helt plötsligt visade sig vara vid sina sinnens fulla bruk. Hon blev rent av något besviken.
- Ska väl du ta och strunta svarade hon honom trotsigt. Varför springer du omkring och pratar för dig själv? Frågade hon.
- Det är en mycket lång historia svarade mannen lugnt. Har du tre – fyra timmar över och vill så kan du få höra den?
- Du får tio minuter på dig att intressera mig. Är den tråkig tar jag hellre bussen svarade hon nu lite mer avvaktande.
Slevik presenterade sig för henne genom att ta ut en av jättehänderna ur fickan och räcka ut den mot henne. Louises hand försvann i hans när de skakade hand. Han backade bandet i sina barndomsdrömmar och återberättade fisketuren med sin pappa och fortsatte där han hade blivit väckt av Louise. Louise var redan fast efter fyra minuter.
- Vad var det i tygpåsen Slevik – berätta genast, snälla tiggde Louise.
- Lugn – en sak i taget svarade Slevik och fortsatte historian men kom till slut fram till:
Slevik öppnade försiktigt tygpåsen medan hans far börjat ro i mot land igen. Det var ingen järndank utan en glaskula i ungefär samma storlek som han tänkt sig järndanken. Han tog ut den ur tygpåsen och tittade på den i sin hand. Den var enormt detaljrik inuti. Man kunde se kontinenter och hav. En del moln här och var. Det såg ut som en jordglob men Slevik kände inte igen världsbilden som visades.
- Är det en jordglob i glas far? - frågade Slevik
- Det skulle man kunna säga att det är. Dock är det inte jorden som syns inuti glaskulan.
- Är det Venus kanske svarade Slevik ivrigt.
- Nej, den heter precis samma som vår stamfar Intenius.
- Planeten Intenius?
- Ja precis min son. Ingen utom vår blodlinje samt fyra andra släktled känner till planeten. Intenius upptäckte en typ av dörr som gjorde att han kunde ta sig till den här planeten. Invånarna där gav honom glaskulan som påminnelse och löfte om någonting speciellt.
- Vadå far frågade Slevik.
- Om vi lämnar över kulan till vår avkomma under fyrtio generationer så kommer vi leva vidare på den planeten när vi dör här på jorden. Dessutom kommer samtliga anhöriga också komma dit när den siste i ledet dör.
Louise avbröt Slevik:
- Men hallå nu får du ju ge dig. Det är förvisso en fantastisk historia du kommer dragandes med. Men ge dig nu skrattade Louise.
- Jag såg med egna ögon min far lämna jordelivet bokstavligen. Han försvann i det ögonblicket han drog sin sista suck. Vi fick lura begravningsentreprenören så att denne grävde ner en kista med sten istället för fars kropp som var borta.
- Jaja suckade Louise resignerat, fortsätt berätta. Men säg mig gällde det bara söner. Du vet ibland får man ju inga tjuriga grabbar utan snygga kvicktänkta tjejer istället skrattade Louise.
- För fyrtio generationer sedan var det ett patriarkaliskt samhälle och man pratade bara om söner. Så detta är en kvarleva som dessvärre måste uppfyllas för att det ska gå i uppfyllelse.
- Typisk neandertalare som bestämde det om jag får säga min åsikt – men okej skit i det. Fortsätt berätta!
Där är inte mer att berätta sa Slevik. I generation efter generation har överlämnandet skett och fungerat fint. Jag är den fyrtionde och sista sa han och tog fram tygpåsen.
- Vänta nu – hallå har du glaskulan kvar. Den måste ju vara femtio år gammal – får jag se på den?
- Den är femtonhundra år gammal och jag håller i den när du tittar på den svarade Slevik.
Slevik visade upp kulan vilken Louise tittade på flera olika håll. Hon var som trollbunden av glaskulan och den vidhängande historian. Till slut utbrast hon:
- Jaha då går du typ och längtar efter och dö nu då skrattade hon.
- Jag är döende och kan dö vilken dag som helst svarade Slevik torrt.
- Oj då – förlåt det var inte meningen och trampa in på något känsligt område svarade Louise artigt.
- Problemet är att jag inte har några barn överhuvudtaget sa Slevik vidare.
- Hur länge har du gått omkring och tänkt på det här bekymret då frågade Louise.
- Hurså svarade Slevik.
- Det är ju inget problem!
- Det är det väl om jag måste lämna över den till nästa generation och inte har någon avkomma svarade Slevik surt.
- Jag tycker det verkar solklart att om du är den fyrtionde och sista generationen så ska du ju inte ha några barn. Du har förmodligen snarare uppfyllt profetian genom att vara barnlös.
Slevik satt tyst i flera minuter tills han sken upp i hela ansiktet. Tårar rann längs hans kinder och han skrattade för första gången på länge. Han kände en frid och ett lugn inför det som skulle komma. Han frågade ifall han fick krama Louise vilket han fick. Utan att Louise såg det smög han ner glaskulan i hennes väska och reste sig sedan upp.
- Unge dam – du har gjort en gammal man mycket glad idag. Jag är enormt tacksam för din vishet och klokhet. Är övertygad om att Intenius själv kommer tacka dig en dag sa han och gick.
- Tack själv för en fantastisk historia skrattade Louise och klev på bussen med en förundran och trollbunden känsla i kroppen.
…

Några veckor senare satt Louise hemma och pluggade inför ett prov i engelska hon skulle ha nästkommande dag. Då hon saknade suddgummit tömde hon ut hela sin skolväska på sängen och fick då syn på glaskulan. Hon tog upp den och höll den förundrat i sin hand. Åter kom den trollbundna känslan till henne. Plötsligt tyckte hon sig se en rörelse inuti kulan. Hon halvsprang till sitt skrivbord och lade den på några böcker och tog den vridbara lampan och satte den bara någon decimeter över glaskulan. Tog fram sitt förstoringsglas ur en av skrivbordslådorna och började granska den. Nu såg hon det och trodde inte sina ögon.
Ett litet flygplan flög inuti kulan med en stor lång banderoll efter sig där det stod följande:
”Louise, du hade helt rätt! Spara kulan i fyrtio generationer och ge från mor till dotter”
SLUT