Han är lite knäpp, säger man i byn om Ioannis muraren. Det började för snart tio år sedan en dag när hans kvinna plötsligt reste sig, slängde trasan i golvet och gick. Den dagen mötte Ioannis muraren för första gången sig själv. Ansikte mot ansikte ställdes han inför sig själv och sitt eget liv, avklädd och svarslös.

Det var ett omskakande möte och än i dag bär han sviterna av det med sig som en aldrig övergående förkylning. De febrigt simmiga ögonen hänger i en okänd punkt någonstans i omgivningen. Eller snarare i den omgivande tiden ty det är framför allt där Ioannis muraren uppehåller sig, någonstans i tiden, mestadels i tiden bakom sig. Det är där han för sina mumlande samtal, då och då avbrutna av våldsamma nysningar som får saliven att spruta fram mellan de allt glesare tandresterna. Han försöker ett litet urskuldande leende och torkar med handens avigsida spottet från läpparna och hakan, tar en smutt på ouzon.

Sedan faller blicken åter ut i tomrummet bortom det närvarande, bortom trekantstorgets avstängda liv dåsande i den bleka middagssolen. Där förblir den till nästa nysning då ögonlocken kniper ihop sig och för några sekunder åter klipper av blicken.

1987