Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Knasigheter

Du
går där så bekymmersfri
Du
ler åt mina bucklor
Du
skrattar åt mitt jag, som långsamt faller sönder
Du
tittar hånfullt, på ringarna som långsamt växer
Du
glor på min nedkylda hud
Du
rycker i mig, drar bort mitt skydd
Du
stampar på mina känslor
Du
trampar på allt som är jag

Jag
kämpar varje dag för att orka
Jag
tittar mig i spegeln, ser bara svart
Jag
önskar mig bort från det liv jag har
Jag
tappar tron på allt jag haft kärt
Jag
sträcker mig upp för att fånga tankarnas moln
Jag
skriver med bläck som vägrar torka
Jag
lämnar spår av barfotadans, i gräs som växer utan rötter
Jag
gömmer mitt flygplan, vikt utav tunnaste silke
Jag
klättrar högt på berg, som sträcker på sig i urgammalt mönster

Flygplanet svävar på moln utav tankar. Barfotagräset doppar sin spets i lite bläck. Lämnar kråkfötter på trasig spegel. Rötter börjar spira vid Bergatrollets förstukvist.

Jag lämnar allt som Du orsakat mig. Slickar mina sår med lånad katt-tunga. Vänder mig om, byter skal, ömsar skinn. Jag ser bortom tiden. Mot den plats där jag alltid finner ro. Säger; hej då, till ditt trista anlete. Spänner på mig de nya vingarna av stål. Tack, för den läxan du lärt mig...
Jag är hemma igen.




Fri vers av Mamanooshit
Läst 212 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-01-21 23:35



Bookmark and Share


  träsnidaren
Fantastiskt bra!
Omtumlande text. Sorglig och stark på samma gång. Effektivt upplagt.

"Flygplanet svävar på moln utav tankar"
Snyggt!
2014-01-22
  > Nästa text
< Föregående

Mamanooshit
Mamanooshit