Jag har en rymd inuti mig.

Med tusentals stjärnor.

Iskallt mörker. Svarta hål. Antimateria.

Men stjärnorna.

Så väldigt mycket och gnistrande.

Partiklar. Atomer. Värme. Explosion.

Jag seglar därinne. I min rymd.

Utan skyddsdräkt.

Prickar av på min stjärnkarta: Venus. Merkurius. Lilla björn.

Och stora stora Saturnus.

Men vänta.

Trubbig penna. Ingen vässare. Tappar bort mig.

Fryser.

Ensamheten känns som mest när stjärnbilden inte stämmer.

När vägen mist sin mening.

Famlar efter... Vad?

Min rymd är så oändlig.

Glömmer bort att ta det lugnt.

När jag stjärnskådar finns inte de svarta hålen.

Försöker vässa pennan med tänderna.

Blöder. Flisor i min mun.

Men. Det går.

Jag seglar vidare.

Kryssar mellan stjärndamm och det svarta okända.

Så gott jag förmår.

Mellan antimaterian som vill släcka allt mitt glittrande varma ljus.

Av lilla björn får jag mitt första skydd mot det mörka.

Mjuka små armar omfamnar.

Jag lyssnar inåt.

Även när det iskalla nattsvarta hotar.

Har jag; Stjärnor. Karta. Penna. Tänder.

Med vilja, värme, stöd, även fast pennan är slö.

Tänderna trötta och kartan bara en tröst.

Så blir det bra.

Rymden är stor. Mörk. Kall.

Men stjärnorna!

De bildar en fantastisk galax.

Och faktiskt.

Det är inte alla som har en rymd inuti sig.