Är det godtagbart att vilja stanna förevigt i köttets lustfyllda dans?
Att röra, känna, existera, i dessa ömsinta hårdhänta stunder?
Är det fel av mig att ha det som drivkraft?
Att ständigt vilja vara i erotikens mystik..
Ty där blir jag levande.
Händer som vidrör, pulserande känslor, stötar av sorglösa vibrationer som flödar genom mig.
Min hud sörjer så snart dessa händer avlägsnar sig.
Mitt blod andas på nytt vid varje rörelse.
Jag snuddar vid rymden. Stjärnornas glans i svetten som pärlar sig mellan mina bröst, andetag i min nacke, en gemensam rytmisk våg.
Hans väsen fyller mig, jag omintetgörs och föds på nytt. Darrande, naken, blind för den smärta som annars är oupphörlig inom mig.
Längtan efter liv. Att få försvinna in i känslan. För det är vad jag lever för. Känslorna.
Där i den stunden. När jag förgörs, splittras, faller sönder.
Bygs jag åter upp. Helas.
Blir ett med atomerna som ständigt jagar min själ.
Är det fel utav mig, att söka den känslan?
Att vilja ha allt; nu, här, tätt intill, under min hud, i mitt blod.
Jag är aldrig så levande som då.
På mina bara knän, händerna omsluter mig, håller mig, biktens tid är kommen.
Mina safter döper honom, mina bröst är jungfruns, min kropp den helige ande.
Jag uppfylls av de rytmiska rörelser som gör oss gudomliga.
Jag är hans frälsare och han är min.
Vi stiger ur våra kroppar. Möts i varandras storm, inandas heta andetag som bränner bort allt det som varit.
Nu, finns bara just precis här. Nu.
Är det fel utav mig att söka detta otvugna, skuldfria, upphöjda tillstånd.
Där jag för en gångs skull faktiskt känner att jag finns till?