Orden skapas runt mig. Kastar sig på mig likt befallande uppenbarelser. Insikter om egentligen ingenting alls som bara leder till nya insikter om rundgång. Det enda jag lärt mig tyda är de flödande aurorna. Ser dem flyta likt strömmar kring individer och mig själv. Kring de kreativa och uppfyllda rör de sig likt vilda hästar. De små stjärn-liknadnde energiprickarna är studsande och påtagliga framför mina världsfönster. Det började med oss. Vi som förut var men som inte längre. Fast kanske ändå. Där det spelar roll. Rollen som biroll loopar sig i hjärtat som ultraviolett nöjesfält och sockervadd. Huvudroll i romantik där kanske i spillrornas glans ses som vackert

Som när vi skapade vår egen värld ur nyfiket uppspärrade. Ögon vars isbitar smälts ned till svart vatten som vågade världen lätt och ledigt. EMDEEMA-ögon som mellan dom vidgade det tredje ögat. Krampade upp ohämmat snabbfotat som ett nyfött barn ur sin moderkaka
Vi tog hjälp av substanser som stimulerade delar av hjärnan vi aldrig tidigare fått tillgång till. Öppnade upp verkligheten så som den på riktigt var menad att ses. För oss. Det var vackert sådär som på film. Ny-kära känslor uppfyllde rummen utan väggar. Eko försvann, inget var materia och allt gick i känsla. Du och jag lärde oss att skapa målande energibollar mellan kittlande händer och kroppar, sluta dem mellan oss till att skapa enhet. En maskros som skumpade runt när Tummelisa spejade ut över världen

Jag kommer aldrig glömma innan allt blev översvämning. Håller fast hårt vid det tills det verkar som en luddig illusion kring en galenskaper iklädd mig själv. Smälter i mina händer. Fångar de rinnande dropparna som ett livsmål