Utöver dalen, det är en slags gryning och nerför slänten växer grönt bland sten och grus. Diset lättar sakta. Bak mig ligger du stilla, blå och kall. Overkligt men här är vi alltså, du och jag. Nu bara jag. Foten somnar under mitt ena ben i en improviserad lotus. Jag drar i benen, försöker få dom tillrätta, en slags syssla mellan tankar och den överväldigande känslan. Det är inte kyligt. Det är kallt bara.
Du är så ung. Jag har så liten kraft.
Mina armar är så tunna. Vad gör vi nu? Du måste vakna.

Dagen går och jag förmår mig ingenting. Tvingas ändå, naturens gång.
Jag går bara. Neråt. Då vinden tar i skjortan fryser jag. Den är våt men jag har slutat svettas. När jag vänder mig om ser jag bara lite av foten. Yrsel drabbar mig i dom stora perspektiven mellan dal och topp, upp och ner. Det som var och det som är.