Skräck och tomhet har länge
Runnit längs mina ådror
När klockan slår
Står livet stilla

Sorg och jämmer har alltid
Gått som min följeslagare
När blodet fryser till is
Slutar hjärtat hamra sin ton

Vilsenhet i att inte passa in
Står som murar av tegel
När själen flyr molnen
Stoppar hoppet från lysa

Missmod över dagar som passerar
Ligger över mig likt regniga moln
När viljan flyger undan
Slutar orken till leva

Detta meningslösa liv
Att var vemsomhelst
När man vill vara någon
Vad är dess innersta mening