Jag har visst nån slags förkärlek till sorg.

Jag kan leta upp allt som gör ont i hjärtat och plantera in det i min hjärna.

För att jag ska få några dagar med självömkan och vårfloder av tårar.

Men efteråt när jag gått igenom allt som gör ont känner jag mig åter starkare och mer besluten än innan,att jag ska aldrig mer titta bakåt....

Och visst det kan gå veckor,ibland bara några dagar.

Men så plötsligt är jag där i mitten av det mörka sorgsna minnena.

Bilder,dikter,filmer allt kan få mig ledsen.

Och jag suger i mig allt återigen.

Blir rörd och berörd av mycket,ett vänligt ord eller en kram kan få mina tårar att rinna.

En sur blick eller ord som sårar och jag känner mig värd dem då.

Men nu är jag åter på väg mot mitt starka och kärleksfulla jag igen.

För att bearbeta sin sorg är ett steg mot sin frihet.

Kramar <3