poesin var som bortblåst men hon gick fortfarande att finna längst in i secondhandbutikerna där går hon och stryker sina fingrar över gamla bokryggar som att braille var själens skrift och hon blind som att poesin endast gick att finna med slutna ögon efter en lång dag där knäna nästan viker sig men sanningen är en helt annan, det fick hon se när hon slutade söka den för poesin går att finna i ögonen på den gamla mannen som slutat tala, han som snart är bara skinn och ben den gamla sjömannen, kaptenen med tatuering på armen trots att han är över 80 år gammal, i hans spända blick och tärda anlete, går poesi att finna och poesi går definitivt att finna i hans frus leende när han och hans ledsagare tillslut tagit sig upp för den isiga uppfarten och trapporna in till deras gamla hus som andas annan tid. stannad tid. poesin finns i huset som saknat farbrorn, finns i de gamla jakthornen som hjälper honom att minnas allt som var borta, poesin finns i det svarta kaffet och de nybakade bullarna från vännen från vävkursen poesin finns överallt när han bryter tystnaden och plötsligt talar håller sin fru i händerna, vänder sig till mig och säger: - det här är så värdefullt. Han gråter lite och ler. Även hon. Och jag med. Försöker vara professionell och förstår att jag är det när jag visar att jag också är människa. Dessutom är jag ledig idag. Sedan måste gubben vila. Men den gamla sängen skapar frågetecken och obehag. Rutiga mönster på en filt kan vara farliga. Man kanske kan falla. Men han litar på mig när jag läst hans tankar och svarar betryggande att allt är i sin ordning. Så medan han sover möter jag deras livshistoria från början till slut. Ironin i hur de ville ha barn och hur hon arbetade som specialist inom mödravården, men kunde själv inte bli gravid. Poesin att se deras resa i fotografier och att hinna fota dom tillsammans för vad vi nånstans vet, är sista gången. Poesin ligger där. Väntandes i en papperskasse i hallen. Med Evert Taubes visor, skoinlägg, skinnhandskar och vuxenblöjor. Poesin på köksbordet; dosetter och tabletter, näringsdrycker och kaffefat och servetter. Under vilostunden sätter jag mig ner intill henne och säger som det är. Han kommer aldrig bli ensam. Jag kommer aldrig att lämna hans sida. Oavsett andra jobberbjudanden eller om jag skulle vantrivas. Jag kommer att stanna kvar som hans anhöriga. Hennes tack är oändliga. Det var allt hon ville höra. Jag hade gett svar på frågan hon inte klarade av att ställa. Vi gråter i tystnad och jag ger henne en kram. Och i kramen bor poesin. poesin finns överallt och ingenstans, den finns där i hennes palliativa team hela tiden den finns i de spruckna stenplattorna på väg därifrån i samtalet i bilen på väg tillbaka till boendet. i tystnaden och i trösten som infann sig när de älskade makarna äntligen fick omfamna varandra. Deras kärlek fick tid att stanna. Poesi är att betrakta honom när han studerar sitt eget hem som om det vore första gången fast det egentligen var den sista.