Längtar vi inte alla efter årstiden då gräset växer grönt?

Längtar inte människan efter att förstå sig själv? Hon som balanserar på en tråd av tunnaste hopp. Mellan ljus och mörker, och mellan ondska och varmaste omtanke.

Kanske är det du och jag som väljer sida genom alla dessa dagar. Du och jag och inte någon annan. Jag vill att någon annan ska vara jag. Själv vill jag vara ett svettigt hockeyproffs. Det är min idé om manlighet!

Män, alltså mina egna bröder på den här jorden, har jag då aldrig egentligen förstått mig på. Män skrattar mycket, och efter en viss ålder skrockar de istället, men under huden på alla dessa män finns så många sorger och så mycket rädsla. Jag har sett det på nära håll, och jag tänker att de kanske är rädda för sig själva.. Sig själva och kvinnan de aldrig förstår.

Jag är rädd för mig själv. Inte för mitt sanna jag utan för den jag inte vill bli i en värld av rädsla, svek och skuggor. Jag räds inte den mörka stigen! Jag räds att gå mitt i den breda vägen som också är kortast.