Det var helt nytt, jag menar känslan,
den var helt ny.
Rädsla men inga skrik,
en stillhet fylld av panik.



Jag var aldrig riktigt ett fan av nostalgi,
visst kan jag vara rar för gamla tiders skull
men jag kommer inte förlåta bara för
att jag minns de bra stunderna.

Många tar betäckning innan de tänker efter,
de täcker över varje liten svaghet
fastän de inte behöver och
gömmer undan den mänskliga sidan.
Den som behöver avtäckas.
Det som kan avskräcka oss från kylan,
den som söver oss,
vintertiden som kommer över oss.



Fingrar som bryter igenom tjälen,
vakar fram i fruset vatten och
vägrar vara fast,
tjurar och glider undan,
rinner mellan fingrarna och
lämnar avtryck likt rimfrost.

Vissa minns för att kunna glömma,
andra glömmer för att kunna finnas,
jag lever för att kunna minnas.