oavsett hur mycket jag river och klöser
så kommer jag inte undan
fastän jag sitter med hud under naglarna
så är jag fortfarande fast
inlåst i mig själv

jag skriker så högt jag kan
och spränger fiktiva trumhinnor
där jag sitter bunden
med två sadistiskt maktgalna diktatorer
under skinnet

de installerar svagheter i mitt försvar
och jag kan inte kontrollera mig själv
de expanderar och ler hånfullt
mot resterna av mitt motstånd
när de kolliderar mina minnen
med det sista lilla vett
som jag har kvar