Mitt första minne av honom är när jag, min syster, han och hans nya tjej leker ’mamma, pappa, barn’ i den stora lekparken med den stora träbåten och dom, dom vuxna,
är barnen.
Det var en magisk dag. Skuggan var varm och solen var lycklig.

Jag var lycklig.

Kan det stämma att det alltid finns ett undantag som bekräftar regeln?
Jag menar, ibland kan det ta ett par hundra tagningar innan man hittat riktigt rätt. Som med mig och Djävulen.
Det tog alldeles för många stearinklädda middagar innan vi förstod att vi egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt.


*

Nästa minne är bara ett av alla som borde ha satt punkt,
som borde ha mättat min bägare, tvingat mod och sanning att rinna ur mina öron.
Hembrända glas är startsignalen, T minus 60 minuter, förvandlingen har påbörjats och snart är det bäst att försöka hålla sig undan.
Snart kommer ilskan, bitterheten och hela världens orättvisor.
Det spelar aldrig någon roll vem eller varför bara vem som är närmast. Eller så är det är helt enkelt bara lättast att bråka med de som är mindre.
Är man liten och sätter en fot fel, tar ett steg utanför stigen, då kommer den stora stygga vargen och tar en!

Jag kan tycka att en örfil inte är så illa om man jämför med ett slag under bältet men jag fick aldrig välja.
Få se nu.
Det är fem fingrar för varje hand som känner sig för och det är mellan fyra ögon som vi läser mellan raderna. Treenigheten betyder ingenting för två små händer som hjälplöst ligger förlamade. En gång är ingen gång, tyvärr satsade han på högre nummer medan jag lärde mig att aldrig satsa på högre makter.


*


Numera lever han som en läcka i mitt medvetande, ringlar längsmed min ryggrad och varje droppe känns som tusen nålar i kota efter kota, segment efter segment. Resterna dunstar till slut men lämnar en viss eftersmak.
Det är inte lätt att vara så svår att få bort, inte lätt att vara koncentrerad - vattentät men ändå så lättabsorberad. För han gick rakt in i mig.
Käftsmällen man får då man förstår att den egna kroppen förråder en, att man blivit övergiven av det närmaste man har, är en smäll som sätter ner foten ordentligt och gjuter fast skåpet där det ska stå.


*


Om han kunde se mig nu,
om han kunde se rakt igenom mig som han alltid sa att han kunde,
skulle han se att jag är precis som de dumma ungarna man hör om på tv, komplett med avskyn för auktoriteter och den ständiga ilskan.
För jag har glasklara andetag och en söt rök av röster längst bak i halsen
som säger:
- Andas, andas! Kom ihåg att andas!

Röster som glaserar mina läppar och talar med ord som får Nietzsche, Kierkegaard och Sokrates att kännas lika grunda som den där lilla delen av poolen som är avsatt för småbarn.
I början var det nästan en tröst att inte behöva vara ensam och då såg jag stumt på medan fingrarna skrev första stycket på den bok jag hittills inte kunnat sluta läsa.


*


Så, jag blev inslagen redan som barn, ett fint paket med bortslitet papper.
Nu har jag haft tid nog att lappa ihop mig själv. Efter att ha fipplat med tejp och lim med fingrar som inte vill lyda och kämpat i åratal med presentsnöret har jag tillslut lärt mig att man behöver hjälp av ett extra finger för att få till den där besvärliga dubbelknuten på ett snyggt och smidigt sätt.

Jag har tagit bort mina händer nu för att göra plats för det nya i det där kompakta utrymmet mellan din torso och min skugga.
Jag har tänkt växa upp nu,
för allt jag vill är att vara precis som alla andra.
Ha minnen som alla andra.
Så jag ska bli vuxen och fatta mogna beslut, forma mig och inte sticka ut.
Varför bejaka minnen när jag kan vara lycklig bara jag förlåter och istället ler när någon påpekar att jag är lik min far?
Jag förlåter att han slog hål på tiden och accepterar att alla barn behöver en man i sina liv för att inte växa till läckande regnmoln.

Solen skiner i dag och jag är lycklig.