Och jag gick länge runt i cirklar
Följde tvivelaktiga spår. Utforskade gamla stigar.
Försökte finna nya vägar till att läka sår.
Jag gick, året runt i samma kängor.
Blev blöt och kall. Jag frös.
Och var vilse. Hungrig. Och hemlös.
Allting föll på plats kvällen regnet störtade över mina skuldror. Som ett meteorregn mot den gula kappan. Varje smatter var en ny önskning. Och varje sugande steg i geggan var en kamp. Jag önskade mig fri och var gång en fot tog sig loss lät det "klofs". Allt blev till dy. Skogen höll andan. Tid stod stilla. En brun eländig sörja sköljde mig ren. Jag visste att spikarna måste dras ut. De rostiga. Därför kan jag inte ge upp nu. Hålet i den gamla brädan i trädkojan måste andas och vi med. Genom hålet skulle vi skymta himlen. Som genom en kikare när jag riktar den mot rymden.
Det hade ledtrådarna avslöjat.
Och jag skulle till slut kanske kunna se dig.