Det syns inte än.
Eller,
egentligen syns det
men
inte så att man ser det.
Det känns.
Det kändes direkt, på en gång, på sekunden
och helt nyss.
Det finns människor som redan är
det jag alltid har varit.
Jag vill inte skrika på dem längre.

För jag vet hur det känns nu.
Hemskt och underbart
allt på samma gång.

Det syns inte än.
Men det är.