Det var sommaren för tre år sedan som jag vaknade till liv, det började ganska abrupt. Tre, fyra glas för mycket och en två , tre plagg för lite och en total avsaknad för all sorts förståelse. Misstag kan misstas för utveckling även om man har glasögonen på näsan och pennan rätt i munnen. Jag har samma fel och brister som gemene man och jag kan vara full till bredden med hat. Du förstår, jag är inte dum bara elak så gör mig inte ond.

Då jag öppnar en dörr stänger jag tre andra, jag kan visa en gång men jag står aldrig i vägen. Sanningen är den att du, jag, den trevlige ständigt bakfulle grannen, killen som högg ihjäl en 5-åring och den feta damen bakom disken på Kicks - alla vi är bara människor. Ett systematiskt rovdjur som väljer att söka nästan hela sitt liv efter meningen med det, som ljuger för att skydda, som kan svika för att älska.

Så, alla posers, alla barnrumpor, alla ångestfyllda tonåringar, alla medelålders no bodies..! Hjärta, smärta, änglars tårar och fuktiga trosor. Ni vill alla vara den ni är i era huvuden, lite bättre, lite större- alltid storslaget dömande och tryggt anonym på internet. Dina tankar och åsikter i andra huvuden, alla ska känna, alla ska förstå, någon ska förstå. För om ni bara kan få någon att se er så kommer det sluta göra ont.
Nej, så funkar det inte.
Självinsikt i snapsglasmängder, mycket mer än så kan jag inte bjuda på: betrakta minnen som hårdvaluta.
Punkt och pricka, sluta ticka
om du inte tänker smälla också..!