I bland yviga gester och ett sorl av röster kämpar hon febrilt för att höra sin egen. Hon speglar sig i en sprucken fasad som reflekterar de strimmor av ljus som består av mörker och under huden växer den taggiga stjälken av skam där frihetens ros har vissnat. Hon ser inte längre verkligheten bakom alla reklamskyltar och hon fastnar vid vartenda rödljus då hennes hjärta inte längre tror på att nånting kan slå om. Hon blöder därför likt ett rådjur i ett snålbelyst vägskäl och blir liggandes i lidandets dike bredvid den rostiga cykel som tillhört henne när hon var på väg någonstans, men förlorade vägen till drömmen med åren. Hon sörjer inte längre det dagar som gått förlorade, hon sörjer de som komma skall. Hon längtar inte längre bort, hon längtar inte alls. Ljudvågor av mardrömsskrik slår mot ångestens strandkant och bildas av de tårar som aldrig tycks torka. Och det salta i vattnet fortsätter fräta i de sår som aldrig tycks läka.