Min tandrad mot en smutsig asfaltskant
och det blodvita det knastrar som grus
Det känns hela tiden och inte alls
som kalla kedjor mot ännu kallare hud

När jag spräcker läppen mot en knoge
så är allting nog precis som det borde
För jag är fickor fyllda med pengar
och med lika mycket hål i fodret

Jag har fastnat i gitarrens strängar
sålt min vita kropp för svarta pengar
Jag kränger vitt pulver för att orka leva
men investerar samtidigt i mina egna änglar

Jag är kalla kårar och fingrar på ett piano
en vilsen dåre med sitt hjärta utanpå
En förlorare som bara har lärt sig krypa
för att det alltid är den andra som väljer att gå

Jag har gått med knuten näve i fickan så länge
att jag inte känner till vad ett handslag är längre
Mina fingrar är knutna av mitt sargade förflutna
och jag behöver bara sånt jag måste klara mig utan


Alla frågar dom hur jag mår
på en skala mellan ett och tie
och jag säger att jag inte vet
för att jag varit en nolla hela livet