Ondskans skapelse

Arla urtid
ur moderjord
ur mörkrets avgrund å kyla
stöpte eld och is
sig samman med ormen
från Edens paradis

En illvillig skapnad… en fasans förvillelse
framsteg… av soten färgad… ett förmätet beläte
som sådan, en som sig äter
me rötan å smärtan, i människors hjärtan…
en okristlig parasit.

Nämnd av tysta läppars miner… tysta skrik
i viskande ordalag… som den Svarte.
En sådan skådelse
blev nu varsebliven
en sådan varelse blev oss given
från bibliska urkunder plockad fram
och tog vår värld i besittning.

Bockfotad å svansad… behårad
me hornprytt pansar
svartfjällad panna… ögon som flamma.
Så vart fan anammad!!
Han talte ord… fyllda av is
från blicken flammade elden…ut ur iris.

Så mycken vredska var i talet
så mycken salt å peppar … var där malet.
Ja den tungan var spetsad…
av etter förbättrad…
hettad å smord… av vulkanisk lava.
Ja varje ord hade förmågan att skava
så där flöt strömmar av blod.

Men som tissel å tassel
han lindade orden sina in
med finaste silkespappers prassel, å lismande min
roande, narraktigt… förledda av magin
blev vi slavar under hans nycker
försedda med synsätt, tankar…till vad hans onda uppsåt tycker.
Sålunda blev ondska av ormens avföda… formad till skapnad.


Hälsar Gurra