jag vandrar igenom vackra minnenen mentalt
en del förträngda som jag vägrar se eller känna

av andra lyser starkt i mitt mörka frusna sinne
och håller modet uppe att fortsätta fram

mot livets destinaton med modet uppe i minna
motgångar efter den väg jag vandrar på ensam

och oförstående inte allra minst ut av alla runt
om mej som räcker ut sin hand för att hjälpa mej

jag svarar att jag inte tar allmosor och vänder min
rygg varför vet jag inte men det gör så ont för jag

ville så Järna ha hjälpen som erbjöds ut av personen
då varför jag den förvägra vet jag inte men det fyllde

oken till det tyngre då jag suger åt mej problem men
förvägrar hjälpen till lösningar på situationer det är

skönt att den tiden är över