I

Vattnet växer
ur gröna skogen
där de okända sjunger om natten

blir till sjön
som är den sista
innan världens slut

blir till slätten
av blå blommor
för de bevingades fötter

blir en spegel
upp mot himlen
ner mot det svarta

dit livet som var
sökt sömnen
i bottenbädden

Och Hon-som-är
styr kanoten
mellan morgonen och natten


II

Hon-som-är
andas dimmorna
när allt förvandlas

när världens slut
sjunger högre
i öster

när fågeln kommer
och sätter sig
på hennes axel


III

Manitous syster
världarnas moder
du som styr mot slutet

när solen kommer
och solen går
och allt blir slut och början


IV

Paddelns tag
genom fältet av blommor
mot stupets kör

och jag ser
Hon-som-är
flyga med fågeln

och kanoten
av hjortens skinn
försvinna över världens kant