Är det en unge som krävs?
Är det nästa naturliga steg?
Kommer en unge att göra mig tillfredsställd,
fylla mig med mening
och göra mig vuxen?
Är det tomrum jag känner rent av biologiskt?
Har det bildats ett sugande vakuum i min livmoder?
eller är jag så fundamentalt missnöjd med mina egna bedrifter
att jag greppar efter halmstrån
och är det i så fall en rättfärdig anledning
att skapa ett liv?
En rättfärdig anledning
att tillverka ett nytt jag
en individ
med personlighet
åsikter
och kanske kön
Å andra sidan är det kanske ännu mindre rättfärdigt
att förneka detta liv sin existens
med p-piller och kondomer
Herre gud vilken tanke
Jag som inte ens är religiös