Snart sover skogen

Träden mumlar och viskar sin kvällspoesi


Elden flammar i skogsgläntan
inbäddad i skogens djupa gömsle
darrar till av kvällens lätta vind

Vid elden sitter vi i en ring

Som moln har vi smält samman
och ett är vårt väsen

Här viskar elden, vinden, träden
drömmarnas språk
i vår stund tillsammans

Här kommer inga tvivelaktiga in
som stjäl uppmärksamhet
och vill låsa in

Här finns inga murar
ingen sotig, dömande snara

Här står hoppet högt i skyn
alldeles så underbart

Här är enhet
djupt i skogens inre ro

Och i natthimmel
du underbara
stjärnors guldägg ruvas
i mörkret

Kläcks

och ljus rinner ner med skönaste visdom

Vi bär en dröm
om det enade världsarvet, jorden
där den medvetna festen är tyst
och alldeles så rofylld och stilla


© Gabrielle Laurèntzen