Haibun tillägnad en av änglarna i vården, min läkare. Han går snart i pension och jag, och många med mig, kommer att sakna honom.
På hemvägen känner jag skogsdoften
Jag kliver in på vårdcentralen, ler mot receptionisten som är en ytlig bekant och byter några skämtsamma repliker. Rättar till håret lite i kapprummet innan jag sätter mig i väntrummet. De flesta ser rätt normalpigga ut. Eller normaltrötta, kanske, där de bladar i en sliten veckotidning eller pillar på mobilen. Ett par bekanta hejar på varann och börjar småprata i ett hörn. Undrar vad som fattas de andra här inne? Alla sjukdomar syns inte utanpå. Liksom mitt kroniska utmattningssyndrom, det som hindrar mig att uppfylla Alliansens heliga arbetslinje. Tänker på vad jag läste för några år sedan i en intervju med Carl Bildt. Han trodde inte på det här med att så många var utbrända, för han såg då inga som gick förbi på gatan som var utbrända. Nej, om inte ens de sjuka på vårdcentralen ser så värst sjuka ut, så vore det väl konstigt om han såg en massa sjuklingar utanför sitt fönster på UD. Tänker jag, som har den här aktiviteten, läkarbesök, som dagens händelse. Sedan är det hem och vila som gäller.
de andra i väntrummet ser också rätt friska ut
Nu får jag komma in till doktorn. Han sätter sig mitt emot mig, ser på mig med forskande, vänlig blick som inte viker. Frågar hur det är. Trevande berättar jag. Han lyssnar, bekräftar med små nickningar. Visar inte med en min att han har ett fullspäckat tidschema att passa. Ofullkomligheten, sårbarheten, trasigheten, den får jag äntligen låta ta plats.
inne hos doktorn får jag äntligen klä av mig smilbanden
Så småningom tar han över, sammanfattar, frågar vidare och föreslår åtgärder. Men om jag känner att det blir fel, så backar han. Stämmer av: Är det här bra för dig? Ingen prestige inte; han är trygg i sig själv. Han är så erfaren att han inte behöver markera överläge mot mig, sin patient. På slaget en halvtimme senare ser jag mig själv stå utanför hans rum igen. Och jag vet att snart, troligen samma dag, kommer han att vidta de åtgärder vi kommit överens om: min börda har han lättat en aning. Jag tar stigen genom skogen hem.
först på hemvägen känner jag skogsdoften
Bunden vers
(Annat versmått)
av
Rosmarin
Läst 342 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2014-03-08 23:08
|
Nästa text
Föregående Rosmarin
Senast publicerade
Balans Ljud Höstbild 2 Storm Sagan om Karmosin och Ultramarin Vintertid 2 Solnedgång Vintertid Se alla |