vaknar, blundar, exploderar
på gränsen till att gråta utan att känna
men vad spelar det för roll att försöka?
vem tror jag att jag lurar?

huvudet bultar, hjärtat brister
något växer mellan mina revben men ingen kunde säga vad

för sent för att göra det bästa utav det
jag har tappat mina drömmar
fast det var drömmar jag stal från dig

det blir alltmer uppenbart hur jag fallerar
ändå möter vi ensamhet med likgiltighet

alltför ofta ser jag mönster som vållar mig ont
mer än ont vad jag någonsin kommer klara av
och jag visar mig svag

jag vet vad jag är,
ser du vad nätterna gör med mig?
och förlåt,
förlåt för det
vill inte vara som pappa

jag tror att hemligheterna har skadat mig mer än jag förstår

allt är ju förutbestämt, så varför är jag rädd?
det är nog mer hur allt jag lämnar kvar vinner tillbaka mig nästa dag
och tiden rinner ut från osynliga sår

jag saknar våren, hoppet och att veta vem jag är
och det är nog inte så groteskt när allt kommer omkring

framtiden är byggd på glödande kol
och du kommer inte finnas här för evigt